Dr Snapple fick henne att lugna sig med att berätta vad som skett. Det visade sig att Clare hade fått lämna sjukhuset eftersom hon hade vuxit till sig och klarar sig utan kuvösen. Doug hade åkt hem med henne eftersom hon blev utskriven strax efter att Sharon gick i väg på sin promenad.
Sharon försäkrade sig om att Vicky var okej innan hon begav sig hem. Väl hemma så skyndade hon sig in till Clare som låg i sin säng.
- Var har du varit? Frågade en ganska arg röst bakom Sharon. Det var Doug och han var inte alls glad. Han ville glädjas över att ha Clare hemma och få dela det med Sharon.
-Ja jag har varit på sjukhuset svarade Sharon när hon vände sig om.
- Lägg av! Du vet lika väl som jag att det inte stämmer. Sa Doug väldigt argt.
-Ja ja du har rätt men jag kom faktiskt sedan till sjukhuset och då var inte du och Clare där. Ni åkte därifrån utan mig, sa hon lite argt tillbaka.
- Är det konstigt då? Du kom ju aldrig tillbaka från promenaden med Dr Snygg? Har ni fått ihop det eller? Undrade Doug.
- Var inte dum nu sa hon väldigt argt och lät lite skyldig.
Grälet pågick under ett bra tag till och Doug kände att det inte riktigt stämmer med vad Sharon säger
När grälet hade lugnat sig och dom inte hade något mer att säga varandra så beslutade Doug sig för att testa att promenera för att rensa tankarna lite.
Utan att planera sin promenad så stod han utanför ett välbekant hus. Efter en stunds betänketid så gick han in i trädgården.
Väl inne i trädgården så började han att tveka på om han verkligen skulle fortsätta eller inte. Men beslutet togs av en annan.
- Jasså! Dags att komma nu sa en röst lite skarpt bakom honom. Vet du hur länge jag har väntat nu?
Doug vände sig om och fick se sin exflickvän Lauren Brimham.
- Ja det var väl inte så länge sedan svarade han med ett leende.
- Se inte så belåten ut! Säger Lauren strängt. Det har ju hänt en hel del sedan vi sågs sist. Vad jag har hört så är du gift och har två små barn. Staden är ju inte så stor så det är ju en del skvaller.
- Ja det är ju klart svarar Doug. Hur är det med dig då Lauren? Du ser ut att må bra!
- Bra!? Ja det beror ju på hur man ser det. Nu var Lauren riktig arg på Doug då hon blev påmind om varför hon mår som hon gör just nu.
- Ja ja ta det lugnt nu, det är väl inget att hetsa upp sig för, sa Doug med en lugn röst.
- Ta det lungt!? Är du dum eller? Minns du inte vad du gjorde mot mig? Nu var Lauren riktig arg och all ilska som hon burit på välde fram.
Doug började bli lite rädd för henne men förstod inte riktigt vad hon skriker om.
-Snälla Lauren , försök att lugna dig lite och berätta för mig vad jag gjort för fel. Jag kanske kan rätta till det som jag nu ska ha gjort mot dig. Snälla Lauren ge mig en chans, bad han henne med en lugn röst.
-Ja förlåt jag ska lugna mig men att du nonchalerar vad du gjorde mot mig sårar mig, svarar hon med en lugnare röst. Hon fortsatte med att berätta om vad som skett för att göra henne så arg.
- Du och jag var lyckliga, trodde jag i alla fall. Vi hade bestämt oss för en dejt och du hade gett mig hintar om att du skulle fria till mig då. Du skulle hämta mig men du kom aldrig. Jag hade tillbringat dagen på spa och köpt en ny klänning men som sagt du kom aldrig för att hämta mig.
- Och dagen efter fick jag veta att du hade gift dig med den där SLAMPAN!! Nu var Hon riktigt arg.
- Det var väl inte så hemskt .... mer hann inte Doug säga för Lauren började knuffa ut honom på gatan.
-UT! JAG VILL ALDRIG MER SE DIG! ATT DU ENS KOMMER HIT NÄR DU ÄR GIFT och har BARN. GÅÅÅ! Skrek hon och smällde igen grinden när hon hade fått ut honom.
Doug var nu helt slut av alla dagens händelser. På något sätt trodde han att Lauren skulle ta emot honom med öppna armar. Men så blev det inte riktigt.
När han kom hem så visade det sig att dagen var ännu inte över. Sharon stod redo för att attackera Doug när han kom hem.
- Var har du varit? Undrade Sharon lite argt.
- Jag gick en sväng och kom till en bar så jag stannade där en stund. Svarade han lite glatt för att låtsas vara glad.
- Åh nä du! Det går jag inte med på säger hon argt. Jag vet vart du har varit och varför.
- Jaha, var har jag varit då?
- Ja det var så att innan du kom hem så fick jag ett telefonsamtal från en gammal flamma till dig, Lauren Brimham som sa att du hade varit där. Stämmer det?
- Ja det stämmer men det bara blev så, jag vet inte varför. Doug insåg att det var lika bra att berätta om vad som skett. När han hade gjort det så hoppades han på att få sova lite.
- Eftersom det stämmer med vad Lauren har sagt så måste ju även det andra stämma, det du har utelämnat. Sa Sharon med en arg röst.
- Utelämnat? Säger Doug frågande för nu förstår han inte alls.
- Ja du gick till Lauren för att söka tröst och för att förföra henne. Vilket du visst gjorde sa nu Sharon väldigt argt.
- Nej älskling det sista stämmer inte, jag vet inte varför jag gick dit. Det bara blev så och du ska väl inte kasta sten i glashus, eller hur?
Det bråkades hela natten och när morgonen kom så fattade dom ett gemensamt beslut, att gå skilda vägar.
Det hade varit så mycket på sista tiden att dom orkar inte kämpa mer med deras relation.
Doug hade även sett hur Sharon tittar på Peter Atic och förstår att honom har han ingen chans mot. Han kastade nu in handduken.
Clares första dag hemma var inte som Sharon och Doug tänkte sig. På sjukhuset ligger Vicky och kämpar för sitt liv och är helt ovetande om vad som sker där hemma. Tur är väl det och förhoppningsvis så har även Clare missat det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar