Barnens födelsedag kom till slut och nu var Sharon livrädd för vad som skulle kunna ske med Vicky. Peter gjorde allt för att få henne att inse att det är ingen fara för skulle hon bli sjuk igen så kan en operation till hjälpa. Sharon försökte lita på Peter och även Dr Snapple då hon hela tiden har fått höra att hon inte ska oroa sig.
Det blev inga gäster inbjudna till detta kalas då Sharon ville fira med Vicky ifred ut i fall att om det är den sista och dom andra 3 fick ju självklart vara med. Men när det var dags för att kalasa så behövde Anita bytas på och Clare och Vicky kunde så klart inte vänta.
Dom stora tonåringarna fick så klart en var sin present, men småbarnen var för små ansåg Sharon för att dom skulle uppskatt något så dom kan gott vänta till nästa gång.
-Grattis Clare! sa Sharon och gav henne en gammal grammofon som hon hade hittat på en loppis. Jag har ju förstått att du gillar att spela på mina här i vardagsrummet så jag tänkte du kan få en egen.
-Öh, tack, det var snällt, tack. sa Clare förvånat för hon trodde inte att hon skulle få någon present alls. Att få en grammofon förvånade henne med då hon avskydde dessa andra två som finns i hemmet och som barnvakten jämt sätter på ... samtidigt! Men hon visade tacksamhet ändå för att visa att hon inte var otacksam, den ville hon inte bjuda Sharon på.
Presenten ligger på bordet
Dom båda gick sedan in till Vicky då hon fick en splitterny rosa laptop, som var en riktig värstingdator och allas dröm att äga.
-Åh tack så jätte mycket mamma! Jag älskar dig! Åh vad jag blir glad, tack! sa Vicky av ren förtjusning och kunde inte vänta tills hon kunde få sätta på den.
Clare bara suckade och lämnade rummet igen av besvikelse samtidigt som hon inte var ett enda dugg förvånad.
Presenten ligger på skrivbordet
-Varsågod Vicky! sa Sharon med stor glädje då hon älskade att se när Vicky blev glad för det hon fick. Hon är ju inte alls lika otacksam som Clare ...
-Jo Vicky jag vill inte skrämma upp dig eller så men du vet ju att jag har fasat för att du ska bli en tonåring. Och varför vet du, men jag måste få fråga, hur mår du? undrade Sharon lite bekymmersamt.
-Ingen fara mamma, jag mår bra, du behöver inte oroa dig alls. Ser jag inte frisk ut tycker du? sa Vicky för att lugna Sharon.
-Ja det är ju klart att du gör, förlåt. Sa Sharon och kände sig mer trygg.
-Mamma jag säger till så fort jag känner en förändring ok? sa Vicky
-Ok! svarade Sharon gav Vicky en kram och lämnade rummet.
MEN Vicky ljög då hon inte ville oroa någon i familjen, hon hade under ett ganska bra tag känt sig mer andfådd när hon ansträngde sig och hade lätt för att bli trött. Men så fort hon var med familjen så gjorde hon sitt bästa för att dölja sin hälsa. Hon visste att hon antagligen gjorde fel med att inte berätta men hon skulle inte klara av att se Sharon oroa sig och dalta ännu mer med henne. Och se Clare förstå att hon antagligen blir lämnad ensam utan Vicky var mer än vad Vicky skulle klara av själv. Hon tänkte att om hon skulle visa sig stark så skulle alla i familjen må bra. Och vem vet det kanske bara är en enkel förkylning som är på gång ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar