onsdag 14 maj 2014

Del 26 - Hotellgästerna

Lucinda kunde inte simma och ingen annan i familjen ville lära henne det, inte ens köpa henne en baddräkt så hon åtminstone kunde försöka själv.
Den här dagen så gick hela familjen för att simma och snorkla medans Lucinda stod ensam kvar och tittade på dom för att se om hon kunde lära sig med att se hur dom gör. Men plötsligt ropar Sharon till henne:

-Om du ändå inget gör Lucinda så kanske du skulle ta och städa toaletterna och duscharna?
-Mm visst, mumlade Lucinda surt och gick in för att göra vad hon hade blivit tillsagd att göra.


När hon stod och städade den första duschen så började hon fundera på om hon skulle skita i det hela och ha lite kul hon med, fast på sitt sätt. När hon hade tänkt tanken så bestämde hon sig för att bara göra det hon vill och vara den hon vill. Så hon slängde tvättsvampen på golvet och gick.


Hon stack till hotellet och när hon stötte på en kille som var en av gästerna så gick hon fram till honom och sa:

-Varför är du så ful? Du ser ju ut som en töntig tjej med din tofs, sa hon och skrattade och skulle springa där ifrån innan han hann säga något. Men då stod en annan gäst bakom henne och när hon såg honom så började hon att as flabba.

-Ha ha du har en golvmopp på huvudet, sa hon och sprang vidare.
-Din oförskämda unge! gapade mannen med golmoppsfrisyren.
-Tillhör inte hon hotellägarna?, undrade killen med tofs.
-Jo, svarade golvmoppsmannen argt.


 Lucinda tyckte att det var väldigt kul att göra detta mot gästerna trots att hon visste att det var fel, men hon kunde inte låta bli då hon ville att familjen Gyllenstjärna skulle få skämmas och det ordentligt.
Efter att ha gått på alla gästerna på stranden så gick hon sedan in till receptionen för att se om det kom någon ny gäst hon kunde skrämma bort. Och visst fanns det!

-Hej du din fula gubbe utan hår, du är inte välkommen hit för detta hotellet är bara för gäster med hår, sa hon och pekade på en manlig nyanländ gäst som just hade betalat för 2 dagar ihop med sin fru.
-Va! sa mannaen utan hår förvånat då han inte trodde han hörde rätt.
-Ta din flinskalle och åk hem, D_U  Ä_R  I_N_T_E  V_Ä_L_K_O_M_M_E_N  H_Ä_R, ljudade hon fram.
-Vad är det du säger unge?, sa hans fru som stod bakom honom.


-Jo jag säger att tjocka grisar är inte välkomna här på detta hotellet, sa Lucinda och började nästan bli arg på dom då dom verkade lite tröga.
-Din oförskämda unge, gå till dina föräldrar istället, röt den tjocka tanten tillbaka.
-Det kan jag inte för jag har inga, så det så. sa Lucinda argt.
-LUCINDA!


Det var Stina som jobbade i receptionen som röt till åt Lucinda då hon hörde vad som skedde, samt att flera gäster nu hade börjat att klaga.
-Vad är det med dig, Stina den fina, ingen vill ha dig heller då jag vet att Kurt dumpade dig igår, så du kanske inte är sin FIIIN, Stina den fiiiiinaaa, sa Lucinda ganska argt då hon inte ville bli tillsagd längre. Nu ska hon bestämma över sig själv och ingen ska någonsin komma undan med att vara elak mot henne igen.
-Nu är du tyst, sa Stina argt och grät över att Lucinda nämde Kurt som hellre ville vara ihop med Christian. Jag ska genast ringa till Sharon hulkade hon fram i gråten.


Lucinda sprang snabbt ut för att hitta nya offer innan Sharon eller Peter kommer.
-Hej din hängbröst tant sa Lucinda till en äldre gäst som blev lite förvånad över vad hon fick höra.
-Men vad säger du? Hänger dom? Ja det gör dom nog sa hon och tittade ner på brösten och sedan på Lucinda.


Lucinda blev ganska förvånad på tantens reaktion så hon tänkte att om hon gjorde lite grimaser åt henne så kanske hon blir arg. Men tanten bara skrattade och frågade om hon inte kunde göra fler än dom hon redan hade gjort. Men där blev Lucinda faktiskt ganska paff ...


-Vad håller du på med egentligen! Hörde Lucinda nu bakom sig, där stod Clare och hade med sig Peter och Marcus.
-Roar gästerna, svarade Lucinda.
-Roa! Är du inte klok! Varenda gäst vill åka hem nu pga dig! Skrek Clare för full hals.
-Äh du överdriver nu, sa Lucinda och skrattade.
-Nej Lucinda, det är allvar, för flera av gästerna är redan på väg härifån, sa Peter med en lugn ton.


-Det gör väl inget mumlade Lucinda nu då hon började skämmas lite smått.
-Gör Inget! Lucinda det är dom som gör så att vi kan ta hand om dig sa Peter argt.


-OKEJ! FÖRLÅT! skrek Lucinda nu argt, jag vet det var dumt, men jag är ju dum i huvudet. Peter hade redan börjat att gå där ifrån då han inte orkade bråka med Lucinda. Han vet att när han kommer hem så kommer han få en riktig dust med Sharon så han ville spara sin energi till det.
-Ja du är dum, svarade Clare och började att gå hem hon med.
-Du är inte alls dum, svarade Marcus med ett leende.


-Du är rolig Lucinda! fortsatte Marcus. Du är jätte rolig, jätte smart och ... jätte ... söt.
-Tack Marcus men inget av det stämmer, jag lovar, sa Lucinda och kände sig lite nedstämd.
-Men vet du, jag önskade att jag var med när du höll på, för jag hade velat se det hela och kanske till och med hjälpt dig, sa Marcus med ett stort leende.
-Du är snäll du Marcus, sa Lucinda och log lite mot honom. Kom så går vi hem!


Väl hemma igen så är det Anita som står och väntar på Lucinda bara för att inte missa sin chans att ge Lucinda syrliga kommentar och pikar.

-Hatar hela staden dig nu tro? klämde Anita ur sig så fort hon fick syn på Lucinda som inte svarade utan bara gick förbi.
-Nu kommer ju aldrig din mamma  våga sätta sin fot i stan igen då hon skäms så mycket för sin fula äckla unge, sa Anita riktigt tyket. Men hon skulle nog ha varit tyst för nu låter inte Lucinda Anita gå fri.


Hon slänger sig över Anita och ger henne flera snytningar i ansiktet, dra i hennes hår och vrider om näsan på henne, hårdare än förra gången. Anita blev så överraskad så hon hade ingen som helst chans mot Lucinda som åter igen vann detta slagsmål.
-Nu håller du truten, hör du det sa Lucinda nu argt. För varje gång du tilltalar mig igen så kommer jag att slå dig hör du det? sa Lucinda och gick in till sin säng. Hon var trött på att ta emot skit utan att göra något. Det är dags att slå tillbaka även om att slåss inte är det rätta redskapet.


-MAMMAAA! Skrek nu Anita som var hur upprörd som helst då hon hade ont och kände sig ganska liten. Hon var väldigt överraskad över vad Lucinda gjorde och kände sig faktiskt lite rädd för henne.
-Ja vad är det? Ropade Sharon som var på väg till Anita.
-Jag hatar Lucinda! Mamma släng ut henne! sa Anita och grät.
-Jag får myndigheterna på mig om jag slänger ut henne. Jag vill göra det men vad ska gästerna säga om det? Jag lär få stänga och flytta. sa Sharon argt då hon bara längtade tills den dagen då Lucinda var stor nog för att bli utslängd.
-Är mitt rum klar då? undrade Anita mellan hulkningarna.
-Ja det blev just klart, sa Sharon med ett leende och ledde Anita till hennes rum.


-ÅH MAY GARD! Skrek Anita av glädje när hon fick se sitt rum. TACK mamma! det är precis som jag vill ha det. Hon rusade in för att testa sin nya säng och den blev klart godkänd.


Redan dagen efter när skolan slutade så försöker några barn på skolan få med Anita på att säga dumma saker till Lucinda. Men Anita låtsas inte höra vad dom säger, då hon inte ville få fler snytingar från Lucinda. Lucinda står med ryggen mot dom alla men väntar för att se om Anita kommer säga något eller inte. Men hon är tyst till Lucindas förvåning, men dom andra barnen gick förbi Lucinda och gick så nära så dom stötte till henne. Hon var nära att slå till dom men då hade dom varit två mot en så hon valde att avstå.


-Ska vi leka tagare undrade Marcus som hade bevittnat det hela och var stolt över sin syster Anita för att hon skötte sig.
-Vet inte, svarade Lucinda då hon ville inte leka med Anita.
-Nä jag ska hem sa Anita som inte ville leka med Lucinda och hellre åkte hem till sitt nya rum.


När Anita hade åkt hem så var Lucinda tvungen att fråga Marcus varför han jämt var så snäll mot henne.

-Ja för att jag gillar inte att vara dum mot andra simmar, svarade han.
-Jo men MIG! Jag som ingen vill ha eller veta av. Ingen tycker ju om mig, sa Lucinda nedstämt.
-Jag tycker om dig! Du är jätte söt och rolig sa han och tog henne på axeln och sprang snabbt iväg. Du är! ropade han efter sig.


-Jag kommer och tar dig, ropade Lucinda glatt och sprang genast efter.


Dom lekte tagare under en ganska lång tid och även andra lekar. Dom glömde helt av sig att idag var det Clares födelsedag för att bli en ungdom. Men Clare var inte så noga med vilka som var där bara hon fick lite tårta. Presenter var något hon inte längtade efter då hon alltid fick saker hon ändå inte ville ha. Men hon hoppades på att hon skulle få sitt rum klart snart ...



tisdag 13 maj 2014

Del 25 - Flera fiender och en vän

Jag vill som författare säga att jag är verkligen inte för mobbing på något sätt även om man kan tro det när det verkar förekomma sådant just nu i storyn. Det är mycket ilska och mobbing, tyvärr så är det faktiskt så det är för många under sin uppväxt. Det jag berättar är för att förstå Lucinda senare i livet om varför hon är den hon är. Jag börjar själv tycka att det är för sorgset i hela storyn just nu, men det kommer att lätta.

En dag efter skolan så var det en kille i klassen, Benny som undrade om Lucinda ville följa med hem och leka. Lucinda blev uppspelt och glad över att någon faktiskt ville bli hennes vän så hon tackade genast ja och åkte med bussen hem till honom. På bussen kändes det lite pinsamt tyst då Lucinda inte riktigt visste hur hon skulle vara, hon är ju inte van att ha kompisar speciellt inte en söt kille som Benny. Benny verkade lite konstig just nu, men kanske var han lite nervös över att ta med Lucinda hem.


Där Benny bodde så var det ett stort fint hus. Dom var väl inga krösusar, men fattiga var dom inte.
-Nu skulle familjen Gyllenstjärna se vilken kompis jag har tänkte Lucinda när dom skulle upp för trappan till ytterdörren.
-Varför följer du efter mig? frågade Benny plötsligt och surt.
-Jag följer inte efter, sa Lucinda väldigt förvånat då hon inte förstod varför Benny sa det han just sa.
-Det gör du visst, jag bor här, inte du! sa Benny argt och tyket.
-Men vi skulle .. sa Lucinda som blev avbruten.
-VI SKULLE INGET ALLS! Tror du att jag vill leka med en sådan smutsunge som dig, du stinker, sa Benny då han verkligen inte ville veta av henne. Han hade slagit vad med några andra killar från skolan för att se om han vågade ta med Lucinda hem.
-Men vill du inte vara min vän?, sa Lucinda ledset och väldigt förvånat.
-Ha ha ha, skulle jag vara din vän, ha ha ha. Du är ful och äcklig! INGEN vill vara din vän inte ens din slampiga mamma vill vara det eller vara din mamma för huvud taget. STICK!

-Åh du kommer att få ångra detta Benny sa Lucinda riktigt argt fast med en ganska låg röst. Du kommer en dag att springa åt andra hållet varje gång du ser mig, det lovar jag.
-Ha jag är inte ett dugg rädd för dig sa Benny.
-INTE sa Lucinda och spände blicken i honom som visade honom ett riktigt äkta hat. Sedan vände hon sig där ifrån och började springa så fort hon kunde och så lång bort hon orkade.
-Inte gråta, inte gråta, mumlade hon för sig själv och gjorde allt för att bita ihop.


När Lucinda inte orkade springa mer så såg hon stadens trädgård för första gången. I trädgården fanns det både frukt och grönsaker. Hon hade aldrig fått äta frukt innan och se dessa röda vackra äpplena i äppleträden gjorde så att hon totalt glömde vad som just hade hänt. Hon plockade sitt allra första äpple och stod och tittade på det länge då hon tvekade över om hon skulle äta det eller spara det. Det var ju så vackert, för vackert för att ätas. Men efter en stund så tänkte hon att det finns många fler och det är minst lika vackra som detta så varför inte se om det smakar gott med.


OM DET GJORDE!? Det var hur gott som helst, Lucinda hade aldrig ätit något så gott i hela hennes liv. Hon fyllde sina fickor med äpplen för att spara tills när hon ville trösta sig lite. När hon just skulle gå så såg hon små buskar med lika fina röda äpplen. Hon gick fram för att plocka ett och ser då att det var nog inget äpple för denna var betydligt mjukare. Så mindes hon plötsligt att hon har sett Sharon äta sådana ibland till middagen och hon verkade kalla dom Tomat.

Lucinda smakade genast på tomaten och även den var himmelskt god, men inte så praktisk att ha i fickan då den är så mjuk.
-Tomater när jag är här, Äpplen när jag inte är här sa hon med en bestämd röst till sig själv. Innan hon gick så åt hon en tomat till då hon inte visste när hon skulle hit nästa gång.

Där hemma kalasade familjen då Sharon nu hade blivit en åldring, dom undrade inte var Lucinda var och Lucinda brydde sig inte om att dom hade kalas utan henne.


Lucinda var hur trött som helst på familjen då dom inte brydde sig alls om henne. Hon fick visserligen , säng, kläder och mat men inget mer än så. Ofta fick hon sköta alla hushållsarbeten då dom mer eller mindre krävde det

  • Sharon var den som visade sitt ogillande mest gentemot Lucinda och pratar så lite som möjligt med henne.
  • Peter bryr sig inte så mycket men han är aldrig otrevlig eller elak mot henne, egentligen vill han nog inte behandla henne så som dom gör men på något sätt så har Sharon ett sätt att få honom att inte bry sig om Lucinda.
  • Clare är lite som Peter, men hon känner samtidigt ett sådant svek ifrån Linda så hon har svårt att tycka om Lucinda som är en kopia av sin mor till utseendet.
  • Anita tar efter sin mor och lite till, hon har även spridit elaka saker om Lucinda på skolan. Att ge sig på Lucinda ser hon inga problem med då ingen ber henne att sluta.
  • Marcus är den som är vänligast mot Lucinda då han tycker att hon är både snäll och söt. Men han visar inte det för dom andra i familjen, men han har inte stått upp för Lucinda ännu även om han skulle vilja det. Han är rädd för att han ska få skäll, så han har lite svårt att veta hur han ska vara mot henne.
Att få sova i lugn och ro var ingen garanti, dom duschade och gick på toaletten när dom ville utan att säga ett enda ord till Lucinda, sjunga i duschen gick bra vilket Lucinda hatade. Men Marcus, dom få gångerna han blev tvungen att gå in, bad han alltid om ursäkt till Lucinda som försökte sova.

-Åh förlåt Lucinda, men jag kan inte hålla mig längre, viskade han så tyst han kunde till Lucinda som låg och sov.
-Det gör inget, mumlade Lucinda tillbaka då hon visste att han bara störde om han var tvungen och så var han både tyst och snabb.



Sharon hade fått sig ett nytt kök på sin födelsedag. Istället för att alla skulle bestämma inredningen tillsammans så låtsades dom alla inför Sharon då dom då tog reda på hur hon ville ha köket. Köket var sedan klart på Sharons födelsedagsmorgon och hon blev glatt överraskad och gladdes mycket åt att hennes underbara familj hade tänkt så på henne.


Morgonen efter Sharons födelsedag och dom åt frukost så satt Anita och blängde på Lucinda väldigt surt. Allt Lucinda gjorde var att fixa sig något att äta och stirrade tillbaka på Anita med en sur min. Dom pratade aldrig med varandra, i alla fall inte Lucinda till Anita, då hon avskydde den snorungen som trodde att hon var något för att hon hade en familj, en hemsk familj.

-Vad glor du på, frågade Anita Lucinda tyket.
-Gissa det du sa Lucinda och fortsatte med sitt.
-Då kan du gå in på ditt rum, Ooops! Badrummet menar jag och äta din frukost, detta är vårat kök, sa Anita med ett hånflin.

Lucinda brydde sig inte om det utan stod upp och åt sin smörgås hon just hade gjort, och svara tillbaka brydde hon sig inte om att göra, även om hon ville.

Varken Clare eller Sharon sa något då dom inte orkade att lägga energi på Lucinda, dom har ju inte valt henne och bett henne att bo här.


När Lucinda hade ätit klart så var hon på väg till sitt "rum" för att få vara ifred och äta ett av sina äpplen, så stoppades hon av Anita som hade en del att säga till Lucinda.
-Du tror att du är något va!? sa Anita tyket, men Lucinda svarade inte stod bara och kollade på den fula glasögonormen.
-Du tror att killarna i skolan tycker att du är så himla snygg, fortsatte hon.
-Men vet du? INGEN bryr sig om dig för du är så ful så att det svider i folks ögon när dom tittar på dig, sa Anita och gick därifrån.
Lucinda höll masken hela tiden, men egentligen höll hon på att spricka av ilska inombords, när Anita gick så gick Lucinda in till sig och åt tre stora saftiga röda äpplen på raken för att må lite bättre.


Husbåten började ta form och snart så skulle ett första riktiga sovrum bli klart. Än så länge låg det i planeringen och alla utom Lucinda var så klart med.



Hela familjen uppskattade sin husbåt och var nöjda över sitt nya hem, men det var inte alla som uppskattade det lika mycket. När Peter var på stranden så kom en hotellgäst och skällde ut honom.

-Här betalar jag faktiskt dyra pengar för att få en underbar hotellvistelse och det enda jag får se är ert gräsliga hus! Skrek kvinnan rakt i ansiktet på Peter.
-Åh lugn damen! Den ligger bara där tillfälligt  sa han för att lugna henne.
-LUGN! Är du inte klok? Och husbåten har faktiskt legat här hela min vistelse, i 3 dagar, det är inte tillfälligt, hur kan du stå och ljuga för mig? sa hon riktigt argt.
-Ok, du har rätt, men om jag tar och flyttar på den nu blir det bra då? frågade han då han ville göra gästen nöjd.
-Hur kan det bli bra? Jag är ju på väg hem nu, men andra gäster kanske skulle uppskatta att ni flyttar på den. sa kvinnan som fortfarande var väldigt arg, och hon skulle förmodligen vara arg i en vecka över sin misslyckade semester.
-Du kan få 3 dagar till, Gratis om du vill? försökte Peter för att få henne att vara nöjd, men det var visst inte så lätt.
-Är du inte klok! fick han till svar när kvinnan vänder sig om och går iväg därifrån.
-3 dagar gratis! ropar han efter henne.
-Över min döda kropp skrek hon tillbaka och fortsatte med raska steg därifrån mot taxin som stod och väntade på henne.


Peter tog då ett snabbt beslut över att flytta husbåten innan dom förlorade fler gäster, och den arga kvinnan lär nog aldrig komma tillbaka. Så nu gällde det att rädda dom gästerna som finns kvar.

                                          Innan flytt

                                          Efter flytt

Samtidigt på stranden så har Lucinda och Anita återigen kommit ihop sig och  Anita använder sig av sin elaka tungan även nu. Hon upprepade många av dom ord och meningar hon brukade säga till Lucinda och Lucinda bara stod och tog emot det då det började bli vardagsmat för henne. Men ibland så fick Anita till det så att Lucinda faktiskt blev ledsen och arg och kämpade emot att inget göra åt det.

-Din pappa är så ful så han måste ha en påse över huvudet när han går ut., sa Anita och skrattade.


-Din mamma ska vi inte prata om, fortsatte Anita, hon tycker att du är den vidrigaste simbarnet som finns och därför ville hon bli av med dig. Hade hon kunnat så hade hon stoppat dig i sopporna i samma stund hon såg dig ...


Nu gick det bara inte längre, Lucinda hade samlat på sig så mycket ilska mot familjen Gyllenstjärna och speciellt mot Anita elaktunga. Lucinda bara helt plötsligt slängde sig över Anita för nu var det vinna eller försvinna som gällde.  Dom båda skrek och drog varandra i håret, Anita körde fult spel och bet Lucinda i benet och då tog Lucinda och vred om hennes näsa och det riktigt hårt. Anita fick riktigt ont där och började att gråta.

-Nu får det räcka din tattarunge!, skrek plötsligt Clare som hade kommit springande då hon hade sett vad som skedde.
-Gärna för mig, sa Lucinda argt, jag vann över fröken Elaktunga ändå.


-Du passar dig Lucinda, sa Clare argt. Du rör inte min syster igen för då är det jag som klappar till dig, kom ihåg det.
-Men .., mer fick inte Lucinda sagt för hon insåg att det var lönlöst, så istället för att fortsätta så sprang hon bara där ifrån, och denna gången sprang längre än någonsin.


-Ha ha kolla fegisen vad hon springer sa Anita och skrattade.
-Du ska vara försiktig med vad du gör Anita! sa Clare argt. nästa gång kanske jag inte skyddar dig och tänk på det. Och Lucinda är stark det vet du!

För första gången i sitt liv så skämdes Anita, men inte för vad hon gör mot Lucinda utan för att Clare skällde på henne vilket hon verkligen inte var van vid.

Se lucinda springer

För Lucinda så kändes det som att hon sprang till världens ände och när hon tillslut stannade så la hon sig ner en stund och började kolla på dom stjärnorna som nu började träda fram ur mörkret. Hon låg och tänkte på sina föräldrar, vem är hennes pappa? Och var är hennes mamma?

Efter en stund satte hon sig upp och tog fram ett anteckningsblock ur fickan som hon egentligen skulle göra sin läxa i. Hon började att skriva ett brev till sin mamma som hon hoppades en dag att hennes mamma skulle få och kunna svara på.

Hej Mamma!
Jag saknar dig så väldigt mycket och jag hoppas verkligen att du saknar mig. Du borde göra det för innan du lämnade mig så var jag ditt allt, jag vet det för jag minns det.
Jag önskar så att du var med mig nu och kramade mig och pussade mig som du brukade göra. Mamma var är du? Snälla kom och hämta mig, jag står inte ut med dessa vidriga simmar mer. Jag behöver dig och du kanske behöver mig mamma. Jag lovar att vara världens bästa dotter i hela världen. Snälla mamma kom snart för jag behöver dig nu ...

Lucinda


När hon hade skrivit klart så började hon att vika ihop det bladet från blocket för att göra den till en ros som hon ska ge sin mamma när hon har kommit för att hämta henne.
-UUÄÄHH! Skiker hon plötsligt och knycklar ihop pappret och river det i småbitar och bara slänger iväg det.
-Du kommer ju aldrig läsa detta ändå, för du övergav mig mamma! Du övergav din dotter! Skrek hon ut mot havet så högt hon kunde. Sedan började hon att springa igen en bit för att sedan gå sakta hem till sin säng.


Under tiden har familjen ätit middag och ingen har saknat Lucinda, förutom Marcus.
-Mamma när kommer Lucinda frågade han medans han slickade rent sin tallrik.
-När hon kommer, svarade Sharon kort. Men när hon fick se vad Marcus gjorde så blev hon inte glad.
-Är det Lucinda som har lärt dig att äta på detta sättet?


Just då kom Lucinda hem och Marcus la genast ifrån sig tallriken och sprang fram till Lucinda som såg lite nedstämd ut.
-Hej Lucinda! Hur är det? frågade han då han såg att det var något.
-Det är bra Marcus, men jag vill inte prata om det, om det är ok? sa hon och började gå mot sitt "rum".
-Det är ok Lucinda, sov gott! sa han med ett stort leende som fick Lucinda att le lite smått tillbaka.
-Godnatt Marcus, sa hon och stängde dörren om sig.


måndag 12 maj 2014

Del 24 - Nya hemmet

Huset såldes snabbt med möbler och allt då Sharon och Peter ville se framåt och börja på nytt. Medans Peter gjorde klart med försäljningen av huset så åkte Sharon till den ofärdiga husbåten för att göra den någorlunda bra att bo i. Hon ville inte skynda på med att fixa den utan hon ville att alla skulle få vara med och bestämma.


När dom andra kom hade hon fixat lite väggar och fönster, toa och dusch,soffor, sängar och kyl. Samt några taklampor. Dom alla samlades i soffan för att prata om deras nya hem. Alla satte sig till rätta utan Lucinda som inte fick någonstans att sitta då ingen knödde ihop sig för att ge plats.

-Sitter alla bekvämt frågade Sharon.
-Ja sa dom alla på en gång.
-Synd! fick dom då till svar, då Sharon sedan förklarade för dom att dessa soffor är bara tillfälliga för dom alla skulle inreda rummet tillsammans.
-Åh vad kul sa Anita snabbt. Då ska det vara rosa med en schalong.
-Schäslong heter det sa Sharon och log mot Anita som blev lite sur.
-Ska vi bestämma det nu? undrade Clare då hon äntligen började känna sig som en i familjen.
-Nä svarade Sharon då. Jag tänkte att vi skulle börja med era rum först då ni alla ska få bestämma hur era rum ska se ut. Vi tar ett rum i taget helt enkelt.


-Även jag? undrade Clare som har längtat så i hela sitt liv efter nytt eget rum.
-Ja det är väl klart sa Sharon glatt. Hon var nu väldigt uppspelt över det hela själv och ville glädja alla sina barn.
-Får Lucinda med bestämma hur hennes rum ska se ut? Undrade Marcus då han inte ville lämna henne utanför.
-Lucinda!? Nä, hennes rum är redan klart, sa Sharon snabbt. Och fortsatte sedan diskussionen om dom andra rummen båten skulle få.

Just då kände Lucinda sig riktigt utanför och började undra vad hon egentligen gjorde här. Ska hon rymma? Men vart? Ingen annan vill väl ha mig så jag får väl stanna tills jag kommer på något tänkte hon och kände sig både arg och sur. Sur på dom hon bodde med och arg på sin mamma som bara lämnade henne här.


När familjemötet var klart så visade Sharon Lucinda en dörr och berättade för henne att där inne är hennes rum.
-Åh är det bara mitt? frågade Lucinda som hoppades på att det kanske inte var så dumt med denna familjen ändå.
-Öppna får du se sa Sharon och började att gå där ifrån.

Lucinda öppnade dörren och där inne stod en säng med rosa lakan och blårosa kakel på väggarna. Golvet hade rosa klinkers som var delvis nerblötta från en av duscharna som stod bredvid hennes säng. Duscharna innehöll även toaletter så man kunde göra alla sina behov samtidigt. Och även dess var rosa.

-Ja just det! sa Sharon och vände sig om. Jag duschade förut och glömde torka upp efter mig, men det gör väl du nu när du får bo så fint?

Så Lucinda fick skrapa och torka vatten i sitt så kallade rum och hon ville bara skrika och gråta. Men hon ville samtidigt visa sig tacksam då hon hade kunnat bo på en bänk i parken. Men samtidigt som hon kände sig tacksam så kände hon även ett stort hat mot familjen då hon visste att dom inte ville ha henne där. Och några tårar kommer dom ALDRIG få se från henne, den glädjen tänker hon inte att ge dom.


När hon hade torkat golvet så la hon sig på sängen en stund men somnar snabbt så hon var väldigt trött. Att känna ilska och hat tar på krafterna, även för en liten simflicka som var riktigt ensam.


Att bo på en husbåt gladde nog Peter mest då han fick chansen att köra den vart han ville, när han ville. Till och med i kalsongerna med vinden fladdrandes både i håret och ... ja på benen ...
Där husbåten nu stod ville dom inte ha den då det var för långt till deras hotell så dom ansåg att det bästa är att ha husbåten vid hotellet vilket gladde Peter som nu var i farten med att flytta den enorma husbåten, och det en lång bit.
Sharon hade redan tagit taxibåten till hotellet då det hade uppstått en nödsituation som var tvungen att lösas.


Clare hade gjort frukost till dom alla som dom hade ätit när dom satt i soffan, hon hade även lovat att disken skulle bli gjord men hon sa aldrig hur.

-Anita kan du göra disken? sa Clare då hon ville visa sig vara en bestämmande storasyster.
-Nä för jag diskar bara min svarade Anita och började slicka på sin tallrik.
-Usch grisa dig inte, sa Clare argt då hon ville att Anita skulle lyda.
-Det kan väl Lucinda göra, sa Anita mellan slicken. Hon bor ju gratis, och mamma skulle be henne det vet jag.
-Just det du har rätt sa Clare. Lucinda gör disken och det nu annars jävlar ... Clare ångrade just då att hon hade varit så tyken och arg mot Lucinda men det ville hon inte visa så hon fortsatte.
-Nu Lucinda! fräste hon till.
-Visst sa Lucinda och började plocka upp tallrikarna. Inte gråta, inte gråta tänkte hon för sig själv och såg till att få disken gjord.